Lugnet har lagt sig över mitt älskade Lövlunda.
Det låter tyst.
Det låter skönt.
Jag hör Michelle suga på sin napp, jag hör hur hon sover skönt i sin babysitter med filten mot sin kind.
För första gången på länge kan jag andas ut igen, utan att behöva känna stress och press. Det är skönt. Jag är ärlig, jag har inget att dölja - jag lider av utmattningssyndrom och nu är det värre än vad det varit innan.
Försöker inte vinna sympatier, bara lite förståelse.. För att orken inte finns, inte alltid glädjen och för att bara få va...
Nu tar Michelle äntligen flaska!:) Hon har ju bara velat äta från mig hela tiden men nu duger även lite ersättning. Missförstå mig inte - älskar att amma men fy vad det kräver energi!! Å energi är väl det jag har minst av just nu...
Idag kommer äntligen Magnus hem - är som ett barn som väntar på jultomten, bara det att så är det varje torsdag för mig:)
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar